inget eller allt!

Nej jag menar det inte rakt ut. Som alla tror! det är en "intern" grej som = jag är trött på livet.
Så nu behöver jag inte förklara det. A här förresten, oj tänker ni. Det var inte igår.  "Har hon vaknat ur dvalan"?

Nej det var inte igår vill jag lova och inte i förrgår heller.
Men vet ni varför? JOO, föööör.. Kan inte alla bara dö?!

Jag ska förklara varför jag inte har skrivit, jag har då inte varit aktiv.
Ni tror att jag är världens deppigaste människa, pessimisst ,javisst och jag vet inte vad. Men så ÄR INTE FALLET!
För när jag är som vanligt är jag glad till iallafall 99% (på riktigt) Nu måste jag le ut för att alla ska tro det är bra.

Min tid, dessa få minuter, förresten. EGENTLIGEN har jag knappt tid till detta.
För det första, så går det absolut inte att förklara hur jag känner mig.
Det måste upplevas! Denna "tomhet" och jag hatar allt och alla, jag är trött på allt och jag vill inte leva, det är inte normalt ( har jag själv konstaterat, mycket duktigt va?) det går faktiskt inte alls att förklara.
Ni har ingen aning! Men det har inte ens jag..
Och precis i denna stunden..
Naturligtvis börjar det rinna ner vatten nerför kinderna när jag ska förklara det, konstigt nog vatten?!?!.
Jag är förövrigt van då jag gråter minst en gång per dag. Ni kommer tycka fan vad hon snackar mycket skit, men eftersom alla har svårt att fråga hur det står till ordentligt med mig är det bäst att förklara.
och förlåt, jag kanske inte hör av mig alls till många. Men vet ni? mina tankar är inte där dom ska vara..
Vissa gutter och jenter har jag inte pratat med alls mycket de senaste 3 månaderna och jag mår jäättedåligt över det också!
Jag hinner inte ens med mina egna tankar just nu.. Jag hinner inte med mig själv överhuvudtaget.
Den sista tiden, kanske 3 senaste månaderna, har allt det som inträffat varit otroligt jobbigt men på ett sätt bra. Hur det nu kan vara det? Det vet jag faktiskt inte..
Att inte ha lust att gå upp på morgonen, att inte gå att lägga sig? att inte vara med vänner, att inte kunna koncentrera mig, att inte kunna plugga, att inte vilja gå hem, att inte vilja äta hemma, att inte finnas.
Det är inte kul längre. JAG ORKAR INTE MER!
Jag orkar inte dalta om "småsaker" hit och dit, jag vill bara så gärna kunna säga,  jag hatar när min pojkvän gullar med mig, jag hatar mitt jobb, jag vill ha ett roligare!
 Men jag kan inte. Det är det ÄNDA stället jag förövrigt kopplar bort allt ( Nja, jag ljög men för en timme iallafall) Annars är allt bara tomt, vet inte vad jag ska säga, hur jag ska uttrycka mig, jag orkar inte ens förklara mig, jag orkar inte "förklara mig" när jag gjort något, jag orkar inte ringa folk och prata om all skit, jag orkar ingenting just nu för det spelar ingen roll. Man får skit ändå. Man försöker ge , men får inget tillbaka. (förövrigt har jag samlat en hel del vatten på bordet)

Jag orkar inte med skolan, den är för tuuuuung, men mina såkallade lärare verkar inte fatta. Jag såg senast min klasskompis börja gråta i skolan igår.. ALLA tjejer iallafall har gråtit antingen i skolan eller efter på grund av skolan BLANDANNAT! De verkar tro att skolan är universums mitt och vi inte har något annat liv än det?
Va f'n rent ut sagt vet dom vad vi går igenom efter "skoltid"? Visar dom respekt för att man kanske har det jobbigt?
NEJ! Vi har ingen fritid.. De flesta i klassen har jobb utöver detta, för de måste! man träffar sina vänner 1 gång i veckan, som man kanske är "tvungna till att träffa" för ett stöd. Men hinner man det? nej så in i helvete inte.. Man hinner ingenting.....
Orkar man då komma hem till helvete? Nej, jag är rädd  för att gå hem för jag vet inte om det är "oväder" eller om det är sol.. Jag orkar inte sätta mig hemma, låtsas som det  "regnar".. FÖR det går inte.. Jag har 25000 olika tankar om allt och allt är så fruktansvärt jobbigt.
MIN KLASS  är rent ut sagt instabil just nu, en stor del iallafall, så många tårar jag vet har gråtits i vår klass. Så mycket vatten är det i kungsbacka ån. (HAHA) dålig jämförelse. måste ha komik för att inte bryta ihop totalt igen.
Vet ni vad? Jag vet att jag inte är den bästa vännen, den bästa dottern, eller vaf'n som helst. Men ni kommer inte förstå hur det känns i mitt huvud, precis som på det sätt det känns för er när ni mår dåligt..
Efter mitt "lilla anfall" blev jag rädd, och efter alla tårar jag fällt i denna tid, så tänker inte jag ge om jag inte får något tillbaka. För det tjänar jag inte, den "lilla" tid jag har just nu. är knapp, jag vill lösa allt i taget, ha roligt när jag kan, de små stunderna och jag orkar inte sitta och ta upp detta igen, för då börjar jag bara gråta.
Nu tror alla "AAW, hon tycker vi ska tycka synd om henne"..

Nej, jag skulle bara redovisa hur det känns. jag skiter just nu i vad allt och alla tycker om mig. För jag vet inte ens vad jag tycker om mig själv längre. Sen tyckte jag det var lite skönt faktiskt att "få ut lite skit"..
 jag ger de människor som förtjänar något bra, en liten ljusstrimma när allt är jobbigt.
Jag själv är påväg mot ett mål, en lyckligare vardag, den kommer jag få vänta länge med. Men efter allt som hänt, inser jag verkligen hur för långt det har gått. Hur länge jag verkligen inte mått bra! Alla människor förtjänar väl att vara lyckliga? Kanske straffas vi.. och förtjänar det inte, vad vet jag?
nu känner jag också att jag blev för mycket här. kanske kanske inte, spelar det nog roll? antagligen inte!
det jag egentligen ville ha ut här:
Slösa inte bort dyrbar tid på sånt som inte lönar sig, ge inte människor om du inte får något tillbaka..
Allas tid är dyrbar, och om man kan ha roligt i fem minuter med en person man tycker om istället för att sitta flera timmar med en annan man inte tycker om, välj de fem minutrarna, det är dom som gör dig lyckligast!

Må väl!